Veckoslutsresan

Vi har vait till Österbotten i veckoslutet så det är därför det har varit tyst här. På ganska exakt två dygn hann vi med rutten Pargas-Vasa-Karleby-Terjärv-Pargas. Barnen tyckte förstås att det var både roligt och spännande. Bra klarade de av att åka bil även om jag inte förstår hur de orkade vara vakna timme efter timme efter timme för själv somnar jag bums i bilen om jag får chansen. Tyvärr har jag väldigt dåligt med bilder från resan. Ni får hålla till godo med en bild på en katt som mycket väl kunde förtjäna titeln "Österbottens barnvänligaste".

Vackert i oktober

Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men nog är de ju så fantastiskt fina de här Astrid Lindgren rosorna just nu. De piggar verkligen upp i det annars inte allt för uppiggande oktobervädret.

Tallrikshylla

För ett par veckor sedan fick jag några underbara gamla Arabiatallrikar av min fammo och faffa och efter det satte jag ner en hel del energi på att fundera hit och dit kring vart jag skulle lägga dem - för upp på väggen skulle de, inget tal om den saken. Långt före vi ens började bygga drömde jag om en tallrikshylla i köket, men sen blev det ju i alla fall inte riktigt plats för en sådan. I vardagsrummet skulle det ha funnits en lämplig plats, men jag tror att de blåa tallrikarna skulle ha varit malplacerade där. Den enda tomma väggytan i köket var skorstenen och den var ju ganska fin tom också för antikbruket på den är fint i sig tycker jag. Men så råkade de ha en tallrikshylla på Ellos som var tillräckligt smal för att passa där och så blev det sen. För tillfället är jag riktigt nöjd, jag hoppas bara att vi inte tröttnar på den nu, för det finns en viss risk att man börjar tycka att köket är lite överbelamrat med saker.

De två djupa tallrikarna nere till höger är antagligen äldst för de är min faffas fammos och faffas första tallrikar, köpta i Åbo. På Arabias hemsida kan man kolla vilka stämplar som användes under vilka år och de djupa tallrikarna är tillverkade någon gång mellan år 1900 och 1920. Det avlånga fatet på övre hyllan är enligt stämpeln tillverkad under åren 1893-1917, men det är troligt att min faffas fammo och faffa köpt fatet senare än de djupa tallrikarna. Fatet med lila blommor på nedre raden är också tillverkat mellan år 1900-1920, men har inte riktigt samma stämpel som de djupa tallrikarna utan en snirkligare variant av samma stämpel. Tallriken uppe till höger är yngst och tillverkad under tiden 1964-1971.

Trattisarna

Äntligen har också vi hittat dedär trattisarna som alla pratar om. Efter middagen igår gjorde vi ett tredje försök att hitta trattkantareller och vi hittade så mycket att vi inte ens hann plocka allt vi hittade förrän det började skymma så mycket att vi var tvungna att gå hemåt. Skulle inte rensandet ta sådan tid skulle jag nog gå en sväng till idag. Barnen tycker också att det är jätteroligt att gå i skogen, t.o.m. ettåringen pekar och ropar ivrigt varje gång han ser en svamp. Gårdagens fynd blev till några svampsmörgåsar på kvällen och resten förvällde jag och frös in.

Några gula kantareller hittade vi också, men de börjar nog ha sett sina bästa dagar.

Maränger

Idag var kexburken tom igen. Jag har faktiskt inte köpt kex en enda gång sedan vi började med matutmaningen i slutet av juli, men jag har bakat desto mera. Kex råkar nämligen vara en av den här familjens svagheter. Man tycker ju att vetskapen om att man måste lägga ner tid och energi på att baka mer kex varje gång man lyckas tömma burken skulle hindra en från att gå dit och knycka kex titt som tätt, men så är tydligen inte fallet. Nå, jag kan åtminstone fortsätta intala mig att de hembakade ändå måste vara litelite hälsosammare än butikens. Eftersom vi så gott som aldrig köper godis, med undantag av en chokladplatta nu och då, chips eller läsk har jag ändå inte sådär våldsamt dåligt samvete på grund av vår kexkonsumtion.

Men det var ju chokladmarängerna som jag och ungarna bakade idag som det här inlägget skulle handla om. Det är faktiskt busenkelt att laga maränger och riktigt passligt att göra tillsammans med barn som gillar att hålla i en elvisp. Det här receptet, som är min mommos, är i sin enkelhet utan tvekan det bästa marängrecept jag provat.

3 st äggvitor

2 dl strösocker

100 g mörk choklad

Vispa vitorna till hårt skum, rör ner sockret och vispa ännu till en blank smet. Riv chokladen (jag hackade den) i små bitar och blanda i den. Klicka små bollar på plåten (jag spritsade för jag tänkte att det går snabbare så och då kan barnen bättre vara med och hjälpa också). Grädda först i 20 minuter i 140 grader och sedan 45 minuter i 110 grader. De är klara då de känns torra och släpper plåten.

Förrådet

Jag kan inte minnas att jag skulle ha visat bilder inifrån förrådet i garaget förut. Så som där ser ut borde jag antagligen låta bli också, men nu har jag hur som helst inget annat att skriva om. Vi har nog tänkt att ett av den kommande vinters projekt är att fixa garaget lite mer färdigt från insidan. Det är helt klart lättare sagt än gjort. För det första säger en titt i kalendern mig att följande veckoslut som vi inte har något program inbokat infaller i mitten av november. För det andra är hela garaget fullproppat med saker, så det är inte helt enkelt att komma åt att göra något där heller. På veckoslutet plockade jag in lite blommor och örter som jag hoppas på att få att övervintra i förrådet så de står ganska prydligt på en nyligen införskaffad hylla, men i övrigt är trädgårdssaker, utemöbler, målfärgsbyttor, pulkor och kakel som blev över samt mycket, mycket mer staplade lite hur som helst längs med väggarna.

Äppelcupcakes

Gäster i dagarna tre står strax på programmet. Således har jag bakat cupcakes, vilket jag faktiskt inte gjort på ett tag. Nu är jag trött och dessutom lite besviken på slutresultatet, men här kommer i alla fall några bilder från dagens bakprojekt.

Receptet var enkelt och hämtat härifrån. Jag gjorde en och en halv sats och fick det att räcka till 24 cupcakes.

Först fixade jag smeten. Adam hjälpte med att skära äppel i bitar. Så långt gick allt bra.

Medan muffinsarna var i ugnen fixade jag dekorationer av grön marsipan. Till höger ser ni utstickaren jag använde samt silikonformarna jag brukar trycka mönster med. Blommorna får torka i små koppar av aluminiumfolie för att inte se ut som om de vissnat.

Två blommor sprayade jag med mitt nya glitterspray. Glittret syns inte så bra på bilden men resultatet blev ungefär som jag tänkt mig.

Muffinsarna blev perfekta och formarna är fina. Så här långt är allt OK.

Men frostingen blev inte bra! Den blev för lös så den rann ut och ser allmänt tråkig ut trots att jag satte i så mycket florsocker att den blev för söt. Dessutom satte jag i alldeles för mycket vaniljessans, vilket resulterade i en stark och lite bitter eftersmak. Det är inte så kul att konstatera att man förstört 24 stycken i övrigt perfekta äppelmuffins med äcklig frosting. Jag färgade frostingen rosa med pastafärg och nyansen är jag nöjd med.

Utseendet är det väl inget större fel på bortsett från den för lösa frostingen. Och bottnet är faktiskt mycket gott så om ni vill baka äppelmuffins kan jag verkligen rekommendera det, men strunta i frostingen. Prova någon annan eller använd åtminstone vaniljessansen sparsamt.