Makroner, eller macarons som de nog också tycks kallas även på svenska, är verkligen roliga att baka. Man kan variera smaken i det oändliga, både på själva marängen och på fyllningen och dessutom går det att göra dem i alla möjliga vackra färger. Jag ville göra våriga morsdagsmakroner åt mig själv. Men jag borde kanske ha gjort blåvita hockeymakroner istället för jag misstänker att de försvinner redan ikväll.
Jag färgade dem röda och gröna. Fyllningen är cream cheese frosting gjord på smör, florsocker, philadelphiaost, vaniljsocker och citronskal och -saft. Nästa gåns skall jag spritsa dem med en tyll med mindre öppning så får jag dem kanske lite rundare.
Första gången jag stötte på makroner var då jag under andra studieåret vid ÅA läste Henrik Ibsens Et dukkehjem. Alldeles i början av första akten, efter att Nora betalat budet som kommer med julgranen, står det nämligen så här: "NORA. (tar en pose med makroner opp av lommen og spiser et par; derpå...)".
Som ambitiös studerande googlade jag förstås makroner, för jag hade ingen aning om vad det var. Jag tror inte att det var lika populärt att baka dem för 7-8 år sedan som det är nu, för att baka fina saker och visa upp vad man gjort måste ju vara något som ökat i och med bloggandet. Då följde åtminstone jag inga bakbloggar med häpnadsväckande cupcakes, tårtdekorationer och makroner.
Nora sitter i sitt dockhem och äter makroner i smyg för sin man. Bloggare står i sina kök med kamerorna i högsta hugg för att kunna visa världen sina dockhem. För visst får man ofta känslan av att det många bloggare visar upp är just dockhem. Men mig stör det inte för det är sådana bloggar som jag vill läsa. Enligt mig är det helt på sin plats att man visar upp den vackra sidan för jag har inget som helst intresse av att läsa statusuppdateringar, bloggar eller forumdiskussioner där det klagas över allt och ingenting. Därför visar jag med gott samvete upp det som jag gjort och det som jag har som gör mig glad. Hoppeligen gör det också någon annan glad. Att det sedan finns människor som, precis som Ibsens Nora, lever i en stor livslögn där det bara är fasaden som räknas, är en helt annan sak.
Nora sitter i sitt dockhem och äter makroner i smyg för sin man. Bloggare står i sina kök med kamerorna i högsta hugg för att kunna visa världen sina dockhem. För visst får man ofta känslan av att det många bloggare visar upp är just dockhem. Men mig stör det inte för det är sådana bloggar som jag vill läsa. Enligt mig är det helt på sin plats att man visar upp den vackra sidan för jag har inget som helst intresse av att läsa statusuppdateringar, bloggar eller forumdiskussioner där det klagas över allt och ingenting. Därför visar jag med gott samvete upp det som jag gjort och det som jag har som gör mig glad. Hoppeligen gör det också någon annan glad. Att det sedan finns människor som, precis som Ibsens Nora, lever i en stor livslögn där det bara är fasaden som räknas, är en helt annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar